We're accustomed to glamour in London SE26: Kelly Brook and Jason Statham used to live above the dentist. But when Anouska Hempel's heels hit the cracked cement of the parking space outside my flat, it's hard not to think of those Picture Post photographs of royalty visiting bombed-out families during the second world war. Her mission in my modest tract of suburbia is, however, about more than offering sympathy. Hempel—the woman who invented the boutique hotel before it bore any such proprietary name—has come to give me information for which, judging by the spreads in interiors magazines and anxious postings on online DIY forums, half the property-owners in the Western world seem desperate: how to give an ordinary home the look and the vibe of a five-star, £750-a-night hotel suite. To Hempelise, in this case, a modest conversion flat formed from the middle slice of a three-storey Victorian semi.
"You could do it," she says, casting an eye around my kitchen. "Anyone could do it. Absolutely no reason why not. But there has to be continuity between the rooms. A single idea must be followed through." She looks out wistfully over the fire escape. "And you'd have to buy the house next door, of course." That's a joke. I think.
...
It's worth pausing, though, to consider the oddness of this impulse. The hotel room is an amnesiac space. We would be troubled if it bore any sign of a previous occupant, particularly as many of us go to hotels in order to do things we would not do at home. We expect a hotel room to be cleaned as thoroughly as if a corpse had just been hauled from the bed. (In some cases, this will actually have happened.) The domestic interior embodies the opposite idea: it is a repository of memories. The story of its inhabitants ought to be there in the photos on the mantelpiece, the pictures on the wall, the books on the shelves. If hotel rooms were people, they would be smiling lobotomy patients or plausible psychopaths. | Vi är vana vid glamour i SE26-området i sydöstra London: Kelly Brook och Jason Statham brukade bo över tandläkaren. Men när Anouska Hempels klackar slog mot den krackelerade cementen på parkeringen utanför min lägenhet var det svårt att inte tänka på de där bilderna i Picture Post på kungligheter som besökte utbombade familjer under andra världskriget. Hennes uppdrag här i min lilla del av förorten handlar dock om mer än att visa sympati. Hempel – kvinnan som uppfann boutiquehotellen innan de marknadsfördes med det ordet – har kommit för att ge mig information som, att döma av bilderna i inredningsmagasinen och de ivriga inläggen på hemmafixarforumen på nätet, hälften av alla hus- och lägenhetsägare i västvärlden är i desperat behov av: hur man får vanliga hem att se ut och kännas som femstjärniga hotellsviter som kostar 7 000–8 000 kr natten. Uppdraget är, i det här fallet, att ”Hempelisera” en blygsam lägenhet som styckats av från mitten av ett viktorianskt parhus i tre våningar. ”Du kan göra det”, säger hon och kastar en blick runt köket. ”Alla kan göra det. Det finns absolut ingen anledning till att de inte skulle kunna det. Men det måste finnas kontinuitet mellan rummen. En enda idé måste lysa igenom.” Hon ser tankfullt ut bortom brandtrappan. ”Och du skulle behöva köpa grannhuset också, såklart.” Det var ett skämt. Tror jag. ... Det är dock värt att stanna upp och fundera över hur märklig den här impulsen är. Hotellrummet är ett utrymme som glömmer. Vi skulle bli upprörda om det bar spår efter tidigare gäster, särskilt eftersom många av oss tar in på hotell för att göra saker som vi inte skulle göra hemma. Vi förväntar oss att ett hotellrum ska städas lika noga som om en död kropp precis hade lyfts bort från sängen. (Ibland är det också fallet.) Inredningen i hemmet står för precis motsatt idé: det är en förvaringsplats för minnen. Berättelsen om dess invånare bör finnas där i fotona på spiselkransen, tavlorna på väggen, böckerna i bokhyllan. Om hotellrum var människor skulle de vara leende lobotomipatienter eller möjligen psykopater.
|